Jag är 19 år gammal, jag fyller 20 i januari och jag har inte haft ett förhållande som har varat i mer än 3 veckor. Jag vet inte om det är jag som gör något fel eller om jag bara inte har hittat en person som stämmer med mig. Det är inte det att jag inte har hittat fina killar, för det har jag verkligen, men det känns som att efter 2-3 veckor så dör allt. Passionen först och främst, jag antar att det är mig det är fel på iom att killarna alltid verkar vara lika kära ändå. Sen vet jag inte om det är en faktor, men jag har alltid haft långdistans också i mina förhållanden. 2-3 timmar till killen och det har inte alltid varit gratís resa om man säger så.
En kompis nämnde en gång att jag är en thrillseeker, att jag behöver spänning för att överleva. Jag tror det är sant. Jag lever tydligen på bråk har jag fått höra. Jag vill ha passion i ett förhållande annars tröttnar jag. Det låter jättehemskt och fel men det kanske bara är sån jag är. Jag har träffat fina killar som har gjort allt för mig, som jag har älskat till tusen, men det lyckas inte hålla. Jag dumpar, jag gråter. Men det är ju jag som dumpar så jag förstår inte varför jag kan vara ledsen egentligen. Jag har ju gjort det själv. Hade jag velat så hade jag varit mitt uppe i ett långt förhållande nu. Den 20'e juli kunde vi ha varit tillsammans i 5 månader, det är lite galet. Jag börjar fundera på om det skrämmer mig också, tanken på att vara bunden, tanken på att vara upptagen.
Jag älskar att vara kär, jag älskar känslan av att vara någons men jag förstår inte varför det inte håller. Jag hade gärna stannat kvar och försökt få det att hålla. Men att gråta över dåliga saker som andra tjejer som skriver till dom, det håller inte i längden. Kan man inte lita på killen för små saker så kommer det spåra ur till slut ändå, jag är en avundsjuk person. Inte till en början men när jag har kommit in i det och börjar förstå att killen är eftertraktad och att jag inte är ensam om att vilja ha honom så blir jag riktigt svartsjuk även om det är svårt att acceptera det. Jag förnekar oftast och säger att det är killens fel, medans allt är mitt och min hjärnas fel.
Avundsjuka kan både hjälpa och stjälpa ett förhållande. För min del så är det både och, det finns inget så tändande som svartsjuka. Att veta att killen är arg, för att jag är hans. Att han försvarar och kämpar för att ingen annan ska ha mig? Jävligt tändande om jag får säga det själv. Stjälpande? Alla vet att svartsjuka sakta tar död på ett förhållande. Varesig det vill eller inte. Man kan inte gå runt varje dag och misstro och inte lita på sin pojkvän. Det är inte det som är grejen med ett förhållande. Man ska lita på varandra oavsett vad som händer och oavsett vem personen väljer att ha som vän. Synd att jag är en person som kräver uppmärksamhet och kräver att killen inte ska skriva vissa saker till andra tjejer. Det är inte många killar som håller med mig i detta, men har man flickvän så ska man inte säga vissa saker till andra tjejer. Oavsett om man skojar, jävlas med någon annan eller om man bara gör det för att man är jävligt goda vänner.
Jag vet inte, det kanske bara är jag som överreagerar. Det kanske bara jag som är sjuk. Jag har inte hittat den killen för mig, kanske jag aldrig gör. Men jag kommer aldrig sluta hoppas och jag kommer aldrig sluta försöka. That's it for me.
Känner igen mig..
SvaraRadera